När det inte blir som vi tänkt oss…

Vi har alla varit där – vi planerar, drömmer, och föreställer oss hur saker ska bli. Men så ibland, utan förvarning, går det inte som vi tänkt oss. Planerna ändras, dörrar stängs, och vi står kvar med känslan av besvikelse. Vad gör vi då? 

Det är lätt att snabbt vilja vifta bort de obekväma känslorna. Vi säger till oss själva att det inte var så farligt, att vi inte borde känna så mycket. Men i vår strävan efter att snabbt gå vidare kan vi missa något viktigt – att tillåta oss att känna. Besvikelse, frustration, eller sorg är inte negativa känslor. De är bara känslor, och de är en del av att vara människa. 

Att tillåta sig själv att stanna upp och verkligen känna är att visa sig själv omtanke. Det är i den stunden vi kan börja förstå vad som ligger bakom våra känslor. Är det en förlorad möjlighet som svider? Är det osäkerheten i att inte veta vad som kommer härnäst? Eller kanske är det sorgen över något som vi hoppats på, men som inte blev? 

Från besvikelse till nyfikenhet 

När vi vågar möta våra känslor istället för att fly från dem, händer något märkligt. När besvikelsen får ta sin plats kan den ibland öppna dörrar till något nytt. Kreativiteten, som ofta slumrar i skuggorna av det oväntade, kan börja spira. 

Det är i de där mellanrummen, när vi accepterar att något inte blev som tänkt, som nyfikenheten kan väckas. Vad nu då? Vilka möjligheter finns kvar? Vad kan jag skapa av det som är? Ibland leder det oss till lösningar vi inte ens hade övervägt. Andra gånger hjälper det oss att bara vara i nuet och se vad som dyker upp. 

Tillåt dig att känna 

Vi lever i en tid där framgång ofta förknippas med att alltid vara på väg framåt, att alltid ha en plan. Men livet fungerar sällan så. Att tillåta oss själva att känna besvikelse är inte att ge upp. Det är att ge oss själva tillstånd att vara sårbara, att vara mänskliga. 

Så nästa gång något inte blir som tänkt, ta ett djupt andetag. Känn det som behöver kännas, utan att döma dig själv för det. Och när du är redo, titta upp. Vem vet – kanske finns det något nytt att upptäcka i spillrorna av det gamla.