När styrka känns som en börda

Under en period i mitt liv som var fullständigt omöjlig att leva i, fick jag ständigt höra hur stark jag var. Och det gjorde mig rasande. 

Det var ingen komplimang i mina öron. Det var en stämpel, en förväntan, ett osynligt krav på att fortsätta bära en tyngd som jag knappt längre kunde stå under. Jag ville skrika: "Ser ni inte att jag håller på att gå sönder?" 

Jag var inte stark. Jag var ensam. Jag var rädd. Jag bar en smärta så stor att jag knappt kunde andas. Jag vaknade varje morgon med en ny spricka i bröstkorgen, och ändå förväntades jag fortsätta. Jag orkade ju, eller hur? Jag stod ju kvar, då var jag väl stark? 

Att överleva är inte detsamma som att vara stark 

Först förlorade jag min pappa i cancer. En sjukdom som inte bara åt upp honom, utan också åt upp verkligheten jag kände till. Innan jag ens hunnit förstå vad det innebar att mista honom, kom nästa slag. 

Min älskade valde att lämna det här livet. Han orkade inte mer. 

Det är en sorg som är så stor att den nästan känns fysisk, som om revbenen knakar under trycket av något som inte får plats. 

Och samtidigt fick jag ingen paus. 

Min dotter mådde dåligt. Hon slutade gå till skolan. Hon skadade sig själv. Hon sa ofta att hon inte ville leva. Och där stod jag, fullständigt ensam i stormen. Jag balanserade på kanten av en klippa, där varje steg jag tog kändes som en risk. 

Jag var stressad. Utmattad. På gränsen till att själv försvinna. 

Men jag gav inte upp. Inte för att jag var stark, utan för att jag inte hade något val. 

Och ändå sa människor det. 

"Du är så stark." 

Jag minns hur de orden triggade något i mig. Hur ilskan blossade upp, inte för att jag ville vara otacksam, utan för att det kändes som att ingen såg mig. De såg inte hur trasig jag var. De såg inte hur jag låg vaken om nätterna, hur jag kämpade för att hålla ihop en verklighet som ständigt hotade att rasa. 

Jag ville skrika: ”Jag är inte stark! Jag överlever bara!” 

Men istället nickade jag. Log svagt. För vad skulle jag annars säga? Att jag inte ville vara stark? Att jag önskade att någon kunde bära mig istället? 

Vad styrka är för mig idag 

Idag ser jag styrka annorlunda. 

Jag ser den i att våga vara ärlig. I att släppa taget och låta någon annan bära en bit av min tyngd. I att sätta gränser, även när det skaver. I att våga vara sårbar, att inte längre dölja de delar av mig själv jag en gång kämpade så hårt för att gömma. 

• Styrka är att säga "Jag orkar inte." 

• Styrka är att låta tårarna rinna istället för att bita ihop. 

• Styrka är att vila, att stanna upp, att tillåta sig själv att vara mänsklig. 

Jag tror inte längre att styrka är att bära allt ensam. Jag tror att den största styrkan ligger i att låta världen se oss som vi är. I våra ljusa stunder, men också i våra allra mörkaste. 

Att våga vara mänsklig 

Det är att släppa taget om den perfekta fasaden, att våga vara mänsklig. 

För jag har insett att styrka inte finns i ensamheten. Den finns i gemenskapen. I att våga luta sig mot andra. I att våga bli sedd, på riktigt. 

Jag ser styrka i tårarna som får rinna istället för att kvävas. I pauserna jag tar utan att be om ursäkt. I att säga nej till det som inte längre tjänar mig, och ja till det som ger mig näring. 

Jag ser styrka i att acceptera mig själv. Hela mig. Även de delar jag en gång skämdes över. 

Styrka är inte att alltid orka. Det är inte att aldrig be om hjälp. Det är inte att pressa sig själv tills kroppen ger upp. 

Styrka är att vara mänsklig. 

Styrka är att våga bryta ihop och sedan resa sig igen, på sina egna villkor. 

Styrka är att sluta kämpa ensam. 

Och det är den berättelsen om styrka jag väljer att leva efter nu.