Kom så går vi lite djupare…

Jag har jobbat som chef i någon form under större delen av mitt yrkesverksamma liv. Inte för att jag någonsin egentligen eftersträvat att vara just chef utan för att jag blev ”headhuntad” till en chefsposition en gång i tiden och sen gick det av bara farten. Jag trivdes bra som chef! Jag var en riktigt bra chef till och med. En empatisk chef som tog sig tid för kollegor, lyssnade och stöttade. Jag var allt för alla hela tiden och fick en massa härlig bekräftelse.

För drygt 13 år sedan stod jag så inför en väckarklocka som jag aldrig bett om. En dag, efter att ha upplevt märkliga fysiska symtom, fick jag diagnosen utmattning av min läkare. Det trodde jag inte en sekund på men eftersom jag ändå ville vara till lags gick jag hem och försökte vila. Det tog en vecka ganska precis att vila mig till insikten att läkaren hade rätt. Efter en vecka kraschade jag totalt och tog mig inte ur sängen. Tårarna rann oavbrutet och jag försökte förhålla mig till att inte rusa runt och vara alla till lags hela tiden utan istället ta hand om mig själv.

Jag fick hjälp och efter ungefär ett år var jag tillbaks på banan igen, på en ny arbetsplats med mindre arbetsbörda. Fortfarande chef men nu hade jag ju lärt mig läxan! Jag skulle aldrig hamna där igen. Nu hade jag ju all kunskap och alla verktyg. Och det hade jag rent intellektuellt…men jag fortsatte att vara allt för alla hela tiden.

Ungefär fem år senare händer det ofattbara på hemmaplan . Min älskade pappa går bort efter en tids sjukdom. Samtidigt kämpar mannen i mitt liv med psykisk ohälsa och all min energi går till att försöka hjälpa honom på alla sätt. Jag gör allt jag förmår och lite till men det hjälper inte. Tillslut orkar han inte längre utan drygt ett år senare lämnar även han jordelivet. Jag som inte ens hunnit sörja pappa än.

Min dotter drabbades av allt detta, vilket ledde till flera år av utebliven skolgång och psykisk ohälsa. Jag var starkt medberoende, en helt naturlig reaktion när det handlar om ens kött och blod, och ägnade många år åt att helt utplåna mina egna behov till förmån för hennes mående.

Jag ville till varje pris behålla den enda ”normala” delen av mitt liv så jag jobbade på. Även när jag var hemma för att kunna finnas för min dotter utförde jag fortfarande 100% av arbetet. Såklart! Ingen annan skulle ju behöva bli lidande tyckte jag. Sådär lagom skevt och självutplånande. Att sova och äta gjorde jag i förbifarten. Om jag kom ihåg.

Denna period av sorg och förlust tärde på mig, och jag försökte behålla skenet av normalitet genom att fortsätta arbeta och vara stark för min dotter. Men när min egen fysiska och mentala hälsa började kollapsa insåg jag att jag nått min gräns. Jag sjukskrev mig och hamnade i ett hus på landet, omgiven av skog och hundar.

Under den här perioden mötte jag mig själv på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. Trots utmaningarna fann jag tröst i naturen och stöd av mina grannar. Sakta men säkert fylldes jag av lugnet på den lilla orten. Tempot trappades ned och jag började andas och lyfta blicken ibland.

Efter över ett års sjukskrivning på heltid bestämde jag mig för att återvända till arbetslivet. Jag valde att arbeta deltid som förskollärare på min tidigare arbetsplats, med förhoppningen att en mer balanserad arbetsbelastning skulle vara nyckeln till min återhämtning. Det gick ett år till. Jag arbetade nu 50 % och spenderade all min lediga tid i sängen. Helt slut var jag när jag kom hem från jobbet. Jag kunde bara gråta av trötthet och vila.

Det var här som något inom mig förändrades. Jag insåg att jag behövde göra djupgående förändringar i mitt liv för att på riktigt komma tillbaka till hälsa. För att uppnå detta beslutade jag att göra avkall på vissa invanda mönster och vanor som inte gynnade min hälsa. Jag gjorde ett medvetet val att istället utforska skogen mer, låta hundarna leda mig genom naturen och låta kroppen läka.

Efter ungefär sex månader kunde jag känna en positiv förändring. Andningen blev lättare, och jag började successivt lyfta blicken från sängen där jag tidigare tillbringat större delen av min lediga tid. Jag började fundera på mina egna behov och vem jag var som individ.

Jag tog kontakt med en kär vän som arbetar med terapimetoden Resan. Redan dagen efter den första sessionen vaknade jag på morgonen med klarhet om min framtid. Detta inledde ett intensivt år av självutveckling och terapi. Genom att utbilda mig till samtalsterapeut, healingterapeut och mindfulnessinstruktör fann jag de verktyg och metoder som jag nu använder för att stödja andra på deras väg mot hälsa och inre balans.

I dag är jag här för att dela med mig av min resa och hjälpa dig på din. Som Samtalsterapeut, Healingterapeut, Stresscoach och instruktör i Medveten Närvaro har jag som mål att vägleda dig till ökad självinsikt och inre balans. Jag vet hur det är att känna sig förlorad och utplånad, och jag tror på kraften av personlig utveckling för att återfinna meningen med livet.

Låt oss tillsammans inleda din resa mot välbefinnande och upptäcka de verktyg och insikter som kan hjälpa dig att hitta din inre harmoni. Kontakta mig för en personlig konsultation, och låt oss gemensamt skapa ett utrymme för din personliga utveckling och inre välbefinnande.