Nervositet – en del av att växa

Det finns ett särskilt ögonblick precis innan man ska göra något viktigt. Hjärtat slår lite snabbare, en knut formar sig i magen, och tankarna börjar rusa. "Tänk om jag tappar orden? Tänk om jag inte är tillräckligt bra?" Nervositet har en förmåga att dyka upp just där, i gränslandet mellan trygghet och det okända. 

Men tänk om vi ser på nervositet på ett annat sätt? Inte som ett hinder, utan som en inbjudan. En inbjudan till att växa. 

Kroppen gör sig redo 

När vi blir nervösa är det inte för att vi är svaga eller oförberedda – tvärtom. Kroppen gör sig redo. Stresshormoner frigörs, pulsen höjs och blodet strömmar till de muskler vi skulle behöva om vi behövde fly. Det är samma biologiska mekanismer som aktiveras vid fara, men i vår moderna värld tolkar vi ofta den signalen fel. Istället för att se det som en kraftkälla, blir vi rädda för känslan i sig. 

Tänk om vi istället kunde översätta kroppens signaler till något annat? Kanske är hjärtklappningen en påminnelse om att vi bryr oss. Kanske är fjärilarna i magen inte en varning, utan en uppmaning: "Det här betyder något." 

Att göra plats för nervositeten 

Det är lätt att vilja trycka undan nervositet, men det brukar inte fungera särskilt bra. Ju mer vi försöker ignorera den, desto starkare gör den sig påmind. Istället kan vi testa att möta den med nyfikenhet. 

Stanna upp ett ögonblick och känn efter: Hur känns det i kroppen? Vad händer med andningen? Kan du låta nervositeten finnas där, utan att den måste betyda något negativt? 

En enkel övning är att ta ett djupt andetag, landa i kroppen och säga till sig själv: Det är okej att känna så här. Det betyder bara att jag är på väg någonstans viktigt. 

Nervositet som vägvisare 

Om vi aldrig kände oss nervösa, skulle det antagligen betyda att vi aldrig utmanade oss själva. Vi skulle hålla oss i det välbekanta, det trygga. Men nervositet finns där som en påminnelse om att vi gör något som betyder något – att vi lever, utvecklas och vågar. 

Så nästa gång den där knuten i magen dyker upp, kanske vi kan möta den med en annan blick. Inte som en fiende att bekämpa, utan som en gammal vän som säger: Jag ser att du gör något modigt. Jag går med dig.